Sant fria

Det som sker det sker inte på pappret, någon annanstans, det sker här och nu. Det är min egen mor som mördas och torteras. Det är jag, barnet i mig som står kvar med smärtan. Det är inte feministisk teori. Det är verklighet.
En av redaktörerna för bang ringer mig föra att höra om jag kan tänka mig att skriva en rapport om boken Femicide – The Politics of Woman Killing som på olika sätt beskriver patriarkatets våldsamma sätt att göra slut på kvinnor. Jag blir intresserad och ber att få läsa boken. Nog kan jag klara av att läsa om det, skriva om det, nog kan jag. Det har ju gått över sju år sedan min egen mamma blev mördad, ihjälslagen av mannen hon bröt upp med. Jag har ju just skrivit klart boken om oss, om mina och hennes fasor, om hur jag kommit till ro med det allra värsta. Så jag säger käckt "visst skicka över boken du bara så skall jag titta på den". För de säger att det vill ha en mer personlig betraktelse, en mer personlig utgångspunkt på mördandet av kvinnor. Personligt och feministiskt.

Jag klarar bara av att läsa några korta paragrafer här och var i boken. För det är så att även om jag vet allt det där, allt det där fruktansvärda som kvinnor utsätts för, våldtäkterna, trakasserierna, stympningarna, skändningarna och morden, så går rapporterna rakt in i mig. Det väcker fortfarande mitt onda sår. Jag har kommit vidare, men trots det klarar jag sällan av att se mord och våldtäkter på film. Jag klarar inte av att läsa rapporter om hur vi lemlästas, eftersom för mig är det verklighet.

Jag undervisade redan i självförsvar när mamma blev mördad. Jag hade redan lyssnat på många kvinnors berättelser om våld och övergrepp, men jag förstod faktiskt inte vad våldet innebar förrän det kom nära mig. Det var den stora skillnaden. De andra kvinnorna blev jag.

Jag tror inte att det går, inte för mig i alla fall, att arbeta för saken, för ett kvinnofredligt samhälle, och egentligen förstå vidden av smärtan och det fruktansvärda. I korta stunder kan jag förstå det, men inte när jag står mitt upp i det och hjälper kvinnor att helas. Som när jag arbetar med kvinnor utsatta för sexuella övergrepp i barndomen, då kan jag några veckor senare – när jag själv får helning i form av beröring, massage och inre resor – förstå att det kvinnorna berättade och iscensatte faktiskt var sant. Att när Lisbeth berättade om hur hennes föräldrar tvang henne äta upp middagen på toaletten där den låg mosad och utspridd på toalettringen med familjens bajskorvar i toalettstolen, att det faktiskt var sant. Och att Gudrun faktiskt var med om att bli fasthållen av sin mamma och våldtagen bakifrån av sin pappa bland ugnarna på krematoriet när hon bara var 3-4 år.

Just den erfarenheten delar jag nog med de flesta som arbetar med fasorna. Och förhoppningsvis lär vi oss både medkänsla och distans, trots att vi sällan har resurser till egen handledning, egen helning. Men skillnaden är kanske att jag inte kan planera, säga "ja, gärna, jag kan skriva om den där boken om mördandet av kvinnor", för jag vet aldrig när sorgen slår till. Mordet på mamma, har förutom så mycket annat, gjort mig ofri. Jag kan inte planera, strukturera, på samma sätt som tidigare, för jag har en tyngd inom mig som aktiveras utanför min kontroll, även om det nu, många år senare, händer allt mer sällan.

Hade inte den tyngden gripit tag om mig så skulle jag så gärna velat skriva om saker som jag tycker saknas i den svenska feministiska debatten om våld mot kvinnor, och som även saknas i den bok som redaktören bad mig skriva om. För det är saker som jag skulle vilja veta och som jag tror är avgörande om vi vill hitta redskapen för att stoppa morden och våldet.

Jag skulle vilja veta hur det kommer sig att misshandeln och våldet bland homosexuella par förtigs. Att kvinnor faktiskt slår kvinnor inom hemmets väggar. Att kvinnor våldtar och sexuellt trakasserar andra kvinnor, liksom män andra män. Och varför anser feministiska porrmotståndare att lesbisk porr och bögpornografi är okej, men inte hetero dito? Är det för att vi vill passa in verkligheten i våra teorier istället för tvärtom? Eller är det för att homofobin/lesbofobin alltjämt tar stor plats bland svenska feminister?

Jag skulle vilja veta varför kvinnor som arbetar som prostituerade så sällan kommer till tals i feministiska sammanhang. Kvinnor som ser det som sitt yrke, och som kanske försöker kombinera det med andra karriärer. Men kanske stämmer då inte bilden av prostituerade/kvinnan som offer och mannen som förövare? Kanske måste vi då alla titta på vart eget privatliv och fråga oss – prostituerar jag mig? Säger jag ja till sex för att få lugn och ro hemma? För att inte göra min partner arg/besviken/frustrerad? Vad är jag då? En "riktig" hora tar åtminstone betalt.

Jag skulle också vilja veta, och det här kan nog vara en av de mest brännande frågorna, varför kvinnors utforskande av sin egen sexualitet blir fördömt och angripen när vi uttrycker vår önskan av sexuella spel kring dominans och underkastelser, penetrering av dildos, kukar eller hela händer, eller lek med föremål, kläder och pornografiska texter. Jag bryr mig inte så mycket om varför vi tänder på det – vissa saker kan vi analysera och förstå, andra saker kommer vi kanske aldrig att komma underfund med – men jag undrar varför angreppen blir så hätska. Vilka makter är det som då sätts igång? Vad är det som provocerar så?

För det är ju så att så snart vi uttrycker en åsikt som inte faller i ton med den korrekta politiskt färgade dörrmattan blir vi kallade förrädare, antifeminister och omyndigförklarade. Men jag undrar – hur kan vi vara sant fria kvinnor som har makten över våra egna liv om vi ser oss själva och andra kvinnor som offer, när vi skapar nya förhållningsregler och sedan övervakar varandra. Vem är det då som styr – patriarkatet eller vi själva?

(Bang)