Utmana den radikalfeministiska våldsteorin!

Det finns starka och problematiska bindningar mellan ideologiska centra, feministisk forskning och jämställdhetspolicy i Sverige när det gäller partnermisshandel och sexuellt våld. Och till skillnad från övrig feministisk- eller genusforskning verkar just detta område vara ointaglig för poststrukturalistiska influenser, ty detta fenomen diskuteras som om det fanns en enda sanning, ett enda perspektiv och som om det dessutom var orsakat av och uppburet av en fast, statisk struktur.

Att det är just den radikalfeministiska ideologin som har det största inflytandet i frågan är inte underligt. I Sverige, USA och andra västerländer var det 1960 och 70-talets radikalfeministiska rörelse som först adresserade problemen på en mer organiserad grupp- och offentlig nivå. Det var även radikalfeminister som startade kvinno- och våldtäktsjourer och som lobbade för att få till stånd lagändringar och hjälpinstanser. De andra stora feministiska ideologierna har ägnat sig föga åt frågan.

Kännetecknande för den radikalfeministiska rörelsens början är att den utgick från "medvetandehöjande grupper", ett slags forum där kvinnor bl a kunde tala om svåra personliga erfarenhet som misshandel och sexuella övergrepp av närstående. Denna empiri analyserades därefter ur ett könsmaktsperspektiv och den radikalfeministiska teorin formulerades som i förenkling och korthet lyder: Vi lever i ett samhälle där män har makt över kvinnor. Ett uttryck för denna makt är mäns våld mot kvinnor. Men också, ett sätt för män att upprätthålla denna makt är genom våld. Med våld avses bl a partnermisshandel, våldtäkt, sexuella trakasserier, könsstympning, pornografi och prostitution, samt vissa former av sexuellt beteende.

Teorin lider av flera grundläggande problem och ett av de mest uppenbara är dess heterosexuella utgångspunkt. Kanske kan det ha att göra med radikalfeminismens första empiriska mottagningar, de medvetandehöjande grupperna. För samtidigt som forumets själva styrka var att den möjliggjorde en trygg atmosfär där kvinnor kunde tala om det våld de utsatts för, kunde inte alla kvinnor göra det. T ex inte de lesbiska. Detta då rådande normer gjorde att lesbiska antingen inte "kom ut", eller undvek att berätta att även de hade liknande problem i sina relationer som heterosexuella kvinnor hade ­ en förståelig försköningsstrategi för en marginaliserad och stigmatiserad grupp som vill vinna acceptans. Idag vet vi att mellan 25-32 % av lesbiska har varit utsatta för misshandel av en samkönad partner. Sexuella övergrepp i HBT-gruppen är vanligt förekommande, även om vi ännu inte vet omfattningen av det. Interpersonellt våld är således inte ett manligt (heterosexuellt) problem och kan inte ha mäns strukturella makt över kvinnor som primär utgångspunkt.

Vi är några som försökt föra in denna aspekt de senaste tio åren, men med några få undantag har ännu inte mycket hänt, särskilt inte vad gäller forskning och diskurs. Vi talar fortfarande om "kvinnomisshandel" och stiftar "kvinnofridslagar". RFSL:s brottsofferjour arbetar förvisso praktiskt med frågan och det Nationella Rådet för Kvinnofrid publicerade våren 2003 en skrift i ämnet, men det är uppenbart att man har teoretiska svårigheter med fenomenet.

I direktiven till Kvinnofridsrådet bagatelliserar man samkönad partnermisshandel och hänskjuter förklaringsmodeller till något odefinierat "annat". Man skriver att misshandel i homosexuella relationer har en annan bakgrund och dessutom inte kan likställas med det våld som män utsätter kvinnor för. När rådet tre år senare skall skriva slutrapport förs istället ett mycket förvirrat resonemang där den radikalfeministiska huvudtesen är densamma och förekomsten av samkönat våld krystat pressas in (gärna i parenteser) på olika platser i dokumentet. På gräsrotsnivå, bland kvinnojourerna, är det än sämre ställt. När man får bidrag till samkönad partnermisshandel fokuserar man på lesbiska som förföljs av f d manliga partners. Hitintills har man inte heller behandlat ämnet inom forskningen, utan väljer att enbart analysera heterosexuella kvinnors erfarenheter och i de stora kartläggningar har man enbart heterosexuell utgångspunkt.

Detta är problematiskt då det försvårar för HBT-personer möjlighet till hjälp och det dessutom är svårt att få till stånd adekvata lösningar när fel frågor ställs och begränsad empiri används. Som jag ser det måste två ting ske. Det jag kallar för heterosexualiseringen av det interpersonella våldet måste upphöra och den radikalfeministiska hegemonin utmanas. Men för att det ska vara möjligt måste ett brott uppstå i den nuvarande symbiotiska cirkeln mellan vissa NGO:s, akademi och regering.

ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer) har varit, och är, den viktigaste ideologiska plattformen för radikalfeminism i Sverige sedan mitten av 1980- talet. Individer har genom kvinnojourerna och kurser, litteratur och slagord fått lära sig teorin. Politiker (som inte redan varit medlemmar i ROKS) har uppvaktats av organisationen och fått färdigskrivna motioner. ROKS har enbart tagit in utländska forskare med radikalfeministisk analys och tillsammans med doktorander från radikalfeministiskt håll anses nu dessa vara de enda "experterna" i frågan. Även media har de senaste tio åren kommit att föra fram den radikalfeministiska teorin som enda förklaringsmodell till varför män misshandlar och våldtar kvinnor. Radikalfeminister har alltså fört ett framgångsrikt lobbyarbete vilket lett till rådande diskurs och regeringspolicy. Några alternativ finns inte och aktörerna i denna cirkel, vars själv kitt är ideologin, är nu beroende av varandra.

Hur ska då detta brytas? För det går, som jag visat, att hålla besvärlig empiri stången. Man erkänner att homosexuell partnermisshandel finns, låter oss skriva en broschyr om det, men inkorporerar inte det i teoretiska resonemang. Jag tror därför inte att vi kan hoppas på något från parlamentariskt håll. Frivilligorganisationer kan (med full rätt) ha viss ideologi som bas och enbart arbeta mot det våld som män utsätter kvinnor för. HBT-rörelsen är alldeles för marginell och upptagen med annat. Dessutom förekommer en tendens bland viss feminism att idyllisera homosexuell (främst kvinnlig) existens i närliggande frågor (som att man t ex uppfattar homosexuell pornografi och prostitution som något annorlunda, bättre ­ "mjukare" och mer "ömsesidig"). Här sammanstrålar alltså feministers utopiska drömmar med en rest av homogruppens strävan att uppnå samhällelig acceptans medelst försköning.

Jag hoppas därför på genus och queer forskningen som kan hantera mångfald, olikhet och komplexitet. För precis som vi kräver att ett genusperspektiv inkorporeras i all forskning måste ett queert perspektiv komma in. Brottsoffermyndigheten gav i våras bidrag till en kartläggning av våld i samkönade relationer vilket är ett stort steg framåt. Men jag tycker inte att vi behöver vänta på resultatet innan vi börjar utmana (eller förbättra?) den radikalfeministiska teorin. Vi vet redan att interpersonellt våld, inklusive sexuellt våld, förekommer i alla konstellationer.

(Genus)