Blooms hand splittrar feminister

De anglosaxiska systrarna har råkat i luven på varann. Naomi Wolf, feministen som skrev "Skönhetsmyten", publicerade nyligen en lång artikel i New York Magazine. Den handlade om hur hon blivit sextrakasserad av giganten inom litteraturvetenskap, professor Harold Bloom, under sin tid som elev på Yale University.

Bloom var hos henne på middag eftersom han hade lovat kommentera hennes poesi. Det var hon, han och två av hennes vänner. Det fanns vin och det var tända ljus. Nu blev det ingen poesi. För när de andra gått och Naomi förväntansfullt sköt fram sin poesibok placerade i stället Bloom sin "slappa" hand på hennes lår. Wolf blev så illa berörd att hon gick ut i köket och kräktes. Bloom hämtade sin rock, tittade på henne och sa "du är en flicka med stora problem" och gick.

Det hela medförde att Wolfs självförtroende dalade, liksom hennes betyg. Fysiskt var hon okay, men hennes själ tog skada, skriver hon. Sedan dess har hon haft dåligt samvete. För att hon inte anmälde incidenten och så kanske bidragit till att Bloom fortsatt sina trakasserier.

Men nu är alltså feministerna sura. Men av olika anledningar. Mycket har att göra med att incidenten i fråga skedde för 20 år sen. Varför ta upp det här nu? Och hon kunde väl bara sagt ifrån? Vilken annan tjej som helst skulle ha slagit undan handen, ringt runt till väninnorna, garvat och pluggat på. Förresten gick han ju. I en värld med andra och allvarligare problem finns det väl viktigare saker att ägna sig åt.

Andra tar sikte på Wolfs person och anser att hon gör feminismen en otjänst genom att ständigt göra sig till offer. Först var hon offer för sin ungdomliga skönhet ("Skönhetsmyten"), sedan för sin egen sexuella tjusningskraft ("Promiscuities") och nu senast för mödraskapet ("Misconceptions") menar till exempel Cristina Odone, andreredaktör på brittiska The Statesman. Hur mycket mer sympati kan hon förvänta sig? Caroline Overington från Melbournes The Age menar att det nog inte var Wolfs själ som sårades när Bloom ignorerade hennes poesi och tog henne på låret - utan hennes ego.

Framförallt är folk sura på att andra är sura. Särskilt sur är man på Camille Paglia, den kända sexlibertarianen som alltid är en nagel i ögat på de mer politiskt korrekta feministerna i USA, tilllika professor i media och klassiska språk. Som försten ut menade Paglia att artikeln var häxjakt och inget annat. Wolf har ju gjort karriär genom att fladdra med ögonfransarna och bysta sig inför män!

Paglia är bara en mediefantasi, en nobody som bara snackar, kontrar psykologiprofessor Lynne Segal. Andra går längre och menar att lesbiska Paglia bara är en frustrerad satmara som är sur för att hon inte fått ligga med Wolf (en välbekant anklagelse kan tyckas).

Så tyvärr verkar de viktiga bitarna i Wolfs artikel komma i skymundan. För även om det kan vara kul när Paglia kallar Wolf för barnslig och uppmanar henne att gå vidare - "Klimakteriet nästa!" - och även om man fattar att Yale-universitet blir less på Wolfs anklagelser om passivitet när deras policy i frågan är tydlig och bra, så kan det vara svårt för kvinnor i den akademiska världen. Där, liksom i de flesta andra institutioner förekommer trakasserier. Säger man ifrån kan det bli repressalier. De flesta väljer därför att hålla tyst.

Man hoppas därför att fokus riktas rätt bland de anglosaxiska systrarna när den värsta röken lagt sig.

(SvD)