Svensk mediefeminism brister i kulturanalys

Den svenska feminismen, åtminstone den mediala och för allmänheten lättillgängliga feminismen, har problem. Det framgår tydligt om man jämför med andra nordiska texter i tidskriften bangs nyutkomna antologi "Femkamp". I Sverige är feminismens fokus nästan uteslutande på det förtryck man tycker syns - sexistisk reklam, pornografi, prostitution, mäns våld mot kvinnor och ojämlik maktrepresentation.
Att ta ställning mot detta är inte i sig något problematiskt. Problemet är snarare den enbenta analysen, där makt och förtryck förstås tvärt hierarkiskt och strukturellt. Detta i kontrast till till exempel den norska feminismen, åtminstone som den framförs i bidragen i "Femkamp". För redan i de norska feministernas första bidrag presenteras postmodernism och kulturanalys i lättförståeliga termer.

Just postmoderna analytiska redskap skulle med fördel kunna användas i de svenska diskussionerna. Ta till exempel den aktuella kritiken av så kallad sexualiserad reklam. Sedan länge använder svenska feminister en föråldrad medieanalys där man utgår från att reklam är en enkel envägskommunikation med statiska budskap, inte att bilder kan förstås och tolkas på många olika sätt. Lägg därtill tendensen att skygga för rigorösa och konsekventa resonemang och saken blir än värre. Nu försöker Mona Sahlin och andra krampaktigt bevisa att dagens reklam är sexistisk genom att ignorera bilder som vittnar om gränsöverskridande och uppluckrade könsroller - de som skulle både problematisera och vitalisera diskussionen.

Samma slarviga och nästan manipulativa "bevisföring" och resonemang sker i analysen av andra "synliga" patriarkala förtryck. Som till exempel partnermisshandel. Hur kan partnermisshandel ses som en jämställdhetsfråga när det förekommer minst lika mycket våld bland homosexuella par? Eller prostitution. Hur kan prostitution likställas med våld mot kvinnor när deltagarna i prostitutionen även vittnar om något annat - något om mänsklig närhet och kontakt - och när prostitution dessutom förekommer i alla möjliga könsliga konstellationer?Och om man verkligen anser att porr och prostitution är detsamma som våld och våldtäkt mot kvinnor, behövs då sexköpslagen, förordningar kring striptease och posering samt censur av våldspornografi? Varför inte vara konsekvent och anmäla sexköpare liksom porrproducenter och -konsumenter för våldtäkt och misshandel? När det gäller porr är det dessutom inga problem med bevisföringen. Allt finns ju dokumenterat.

Det är som om delar av den svenska feminismen inte förmår distansera sig från sitt eget moraliska universum eller ställa frågor som är obekväma i de egna leden. Och som om man inte förmår sätta in skeenden och åsikter i större politiska, kulturella och historiska sammanhang.

I våra grannländer verkar det vara annorlunda. De norska feministerna är inte bara kunniga i kulturanalys, de vågar också vara kritiska till den inhemska radikalfeministiska upptagenheten av porr och prostitution. I ett av "Femkamps" bästa bidrag, från Island, analyseras landets skönhetstävlingar, kvinnlig sexuell "frigjordhet" och de senaste årens diskussion i relation till den nationella identiteten, landets ekonomiska beroende av turistnäringen och manlig ära. Den finska redaktionen vågar ta in kritiska röster utifrån och problematisera det egna landets feminism. Men i Sverige är vi okritiskt bäst och undviker djupdykningar.

Kanske har problemen att göra med ett slags svensk feministisk segregering. Att döma av "Femkamp" verkar det finnas tätare anknytningar till den akademiska feminismen i de övriga nordiska länderna än i Sverige. Mer djupgående och komplex forskning finns även i Sverige, men det är sällan dess resultat eller analys når fram till den lättsmälta mediefeminism och det slags forum som "Femkamp" representerar. Här får inte "invandrarkvinnorna" skriva själva, de blir skrivna om och således underställda tolkning. Lesbianerna får skriva, men mest om trygga saker, som insemination och konst. Men inte med ett ord nämns kvinnor med funktionshinder eller kvinnor över 65. Och att samiska kvinnor inte finns med i en nordisk antologi är att förundras över. Dock, de svenska mediefeministerna har lyckats med att popularisera feminismen. Kanske kommer en fjärde vågens feminism att ta steg vidare. Vilket även är vad "Femkamp" uppmuntrar till.

(SvD)