Etablissemang och Pridefestival

När Livets ord i de senaste numren av sin tidning Världen idag attackerar den annalkande Pridefestivalen och dess sponsorer förvånas ingen. För Livets ord har som många andra religiösa grupper sträng sexualmoral. Sex ska utövas på ett visst sätt och enbart inom äktenskap mellan man och kvinna. Brott mot detta är perversioner man är förpliktigad att bekämpa.
Tidningen undrar hur invigningstalare som biskop Caroline Krook och sponsorer som LO kan stödja en festival i vars hägn finns S/M fester, som (med egna ord) på en hemsida uppmuntrar till "moraliskt förfall" och har bilder på kvinnor som blir både fastbundna och smiskade. Är inte detta kvinnoförnedring?

De flesta sponsorer tråcklar sig förbi frågan genom att säga att de stödjer Pride men inte lägger sig i detaljer. Men så enkelt är det inte. Förvisso har man inget att säga om fristående fester men när man ger sin välsignelse till hela festivalen och dessutom lämnar bidrag till Prides aktivitetshus står man inför ett dilemma. För i HBT-kulturen finns och försvaras några av de sexuella praktiker som etablissemanget motarbetar.

Bland oss finns de som har sex i parker och på klubbar, ägnar sig åt icke-konventionella sexuella praktiker som S/M, producerar och konsumerar pornografi och säljer och köper sexuella tjänster. Det kanske inte är omtyckt av alla, men accepteras generellt. För detta är och har länge varit en del av HBT-kulturen. Därför brukar det finnas seminarier med sexsäljare, visas och diskuteras porr och hållas "fuck" och S/M workshops. Så bland de mer städade aktiviteterna på Pridehouse, som LO med flera fackförbund sponsrar, kommer i år foton med explicita bilder på kvinnors kön visas och samtal om porr som vapen mot fördomar föras. "Fuck" workshopen ges i år även för ungdomar under 25.

Frågan är hur man får ihop detta samtidigt som flera av de sponsrande förbunden uttalar sig mot porr och motarbetar strippors rätt att organisera sig fackligt. Och hur kan riksdagspartier som arbetat för homosexuellas likaberättigande (och vars tält återfinns på festivalområdet) vara desamma som sett till att S/M-porr och bögarnas bastuklubbar förbjudits?

Etablissemangets avståndstagande från "onormala" sexuella uttryckssätt samtidigt som man arbetar för homosexuellas rättigheter förstås bäst i ljuset av den växelverkan som finns mellan sexualmoral och straffrätt. Som professor Per-Ole Träskman påpekat uppstod ett "moraliskt tomrum" i och med liberalisering av sexualiteten som påbörjades i början av förra seklet och fick sitt crescendo under 1960- och 70-talen. Detta tomrum måste fyllas med annat sexualmoraliskt innehåll. Och detta är något som med bravur utförts av främst kvinnorörelsen i allians med vänsterpolitiska och kristna grupper.

I samma veva som sjukdomsstämpeln på homosexualitet upphörde i slutet av 1970-talet uppstod den första stora samlade folkrörelsen mot porr och prostitution. Opinionsbildningen har i förlängningen lett till skyltningsförbud av pornografi, ordningsstadgor som förbjuder nakna människor att på scen att utföra "samlagsliknande" rörelser ("konstnärliga" alster undantagna), förbud att sprida S/M-porr samt förbud mot att köpa sexuella tjänster. Partnerskapet gick igenom under 1990-talet samtidigt som bastuklubbarna stängdes. Och när vi fått rätt att adoptera och står inför lesbisk insemination och äktenskap ska plötsligt "sexualiseringen av det offentliga rummet" bekämpas och man föreslår förbud mot oönskade sexuella bilder i reklam.

Vad vi behöver är en principiellt hållen sexualetisk diskussion. Vad är egentligen rätt och fel inom det sexuella området? Varför? Och vem ska avgöra detta?

Här kan Pride och HBT-kulturen vara en förebild för heterosamhället (för som vi vet är de ovanstående "perversionerna" knappast ett unikum för HBT-kulturen). För här håller man sig inte till vackra ord om mångfald och rättvisa. Man vet vad diskriminering vill säga och hur lätt det är att hamna på fel sida staketet. Särbehandling av vuxna och samtyckande personer accepteras inte. Alla har rätt att bestämma över sina liv och handlingar, inte bara de som hänger sig åt sexuell aktivitet som majoritetssamhället anser "normalt". Den slutgiltiga politiken blir så mer konsekvent och solidarisk.

(Expressen)