Farlig hetsjakt på sexköpare!

Den stora fråga som journalisterna Deanne Rauscher och Janne Mattson ställer sig i boken "Makten, männen och mörkläggningen" är hur mörkläggningen av bordellhärvan under1970-talet kunde ske. Säkert ställer sig de flesta som läser boken samma fråga. Men det finns något annat vi måste grunna på.

Hur kommer det sig att etablissemangets sexköpande män kan namnges nu men inte då? Vad har hänt? Vi ska nog inte enbart tillskriva detta den tid som gått, ökad transparens i samhället och enskilda människors mod att berätta, dokumentera och publicera. Vi måste också uppmärksamma något annat - att den sexköpande mannens status sjunkit så långt ned i det hierarkiska systemet av sexuella värderingar att han nu kan pekas ut med namn, ingående beskrivningar av sexuella preferenser och andra intima detaljer.

I en artikel som kommer att publiceras både på svenska och engelska nästa år diskuterar Don Kulick, professor i socialantropologi vid New York University, den sexköpande mannens funktion i svensk jämställdhetsretorik. Han visar hur sexköparen i dag betraktas på samma sätt som "den homosexuelle" gjorde tidigare och dessutom genomgått en liknande förståelseprocess.Från att vara "sodomiten", en man som utförde tillfälliga oönskade sexuella handlingar, fick han identiteten homosexuell.

Parallellerna Kulick påvisar märks i "Makten, männen och mörkläggningen". Då var den sexköpande mannens primära identitet hans yrke. Att köpa sex var något han gjorde. I dag är i stället sexköparen en specifik art. Precis som Kulick visar har han nu en särskild barndom och personlighet samt är i behov av terapeutiska åtgärder som ska göra honom normal.

Jag tror att det framför allt är denna patologisering och placering långt ned i det hierarkiska systemet av sexuella värderingar som möjliggör publicering av de sexköpande männens namn, hur högt uppsatta de än är och var. Detta är i sig inte något problem. Men vi ska vara medvetna om vilken funktion utpekandet av den "icke-normala" sexualiteten har - den utgör den negativa ytan mot vilken den "normala" sexualiteten kan framträda i all sin godhet och renhet. Vi ska också vara uppmärksamma på vilken effekt dylik stigmatisering får.

Fram till 1900-talet var så gott som samtliga sexuella handlingar utom äktenskapet kriminaliserade. Män som hade sex med andra män råkade mest illa ut och det skulle dröja till 1944 innan samkönade handlingar avkriminaliserades. Men än i dag lever stigmatiseringen kvar i form av våld och attityder. I dag är det de sexköpande männen som får straff i form av böter eller fängelse, står vid mediala skampelare, måste lämna sina yrken och blir uppspöade av tjejgäng på mörka gator.

Visst var agerandet av maktens män på 1970-talet åt helskotta fel. Särskilt som det i flera fall rörde sig om sexuellt utnyttjande av minderåriga. Det är också fel om domare som själva fällts för brott mot sexköpslagen fubbar med bevisunderlag. Och alla former av våld och tvång är fel (i prostitution likväl som i äktenskap). Men när samtyckande handlingar mellan vuxna individer återigen kriminaliseras och skambeläggs måste vi kunna ta ett steg tillbaka och reflektera över de underliggande mekanismer som gör detta möjligt. 

(Expressen)