Äntligen kom galenskapen fram i ljuset

Det jag nog känner allra mest är lättnad. Över att galenskaperna äntligen ses av fler. Fast det är synd att det tagit så lång tid och att fler kvinnor kommit till skada - och mycket värre sådan.

För sju år sedan skrev jag en debattartikel här i Aftonbladet. Det var den första stora kritiken jag riktade mot ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, och andra radikalfeministiska föreningar.Jag använde mig själv som exempel för att visa effekten av deras dogmatism och oschysta maktmetoder. Jag ifrågasatte deras grundläggande resonemang kring män, makt och våld, och huruvida stat och myndigheter verkligen visste att många miljoner gick till ideologisk propaganda snarare än hjälp till kvinnor. Jag var orolig eftersom jag trodde att radikalfeministernas fanatism kunde skrämma bort kvinnor som ville närma sig feminismen.

Nu var min oro kanske inte befogad. Det som kallas kvinnorörelse är större än någonsin, både inom och utom ROKS. Men galenskaperna har fortsatt, vilket visades i söndagens "Dokument inifrån".

Det är ett krig som råder, där ideologi går före fakta och de som ifrågasätter utsätts för repressalier. Och när regeringsrådgivare Gunilla Ekberg hotade reportern märktes att galenskapen har flyttat in i maktens gemak

Men kanske är det fel och kanske är det att göra det alldeles för enkelt för sig att kalla det galenskap. Vad vi ser är snarare en följd av sträng radikalfeminism kombinerad med individers fundamentalistiska tendenser.

Effekten kan bli etter värre om hjälpgivare tar på sig den utsattas trauma (så kallad sekundär traumatisering) samtidigt som man skyr traditionell handledning (då detta är "patriarkalt").

Och som tur är, är det definitivt fel att tro att det som visades är hela kvinnojoursrörelsens signum. Förutom att det finns en alternativ samorganisation, Sveriges kvinnojourers riksförbund (SKR), som för länge sedan tog avstånd från den hårda skolans radikalfeminism, är inte kvinnorna i landets jourer några extremister. De är bara hårt arbetande kvinnor som gör sitt bästa för att hjälpa andra kvinnor i nöd.

Men ökad jämlikhet innebär inte bara ökade rättigheter, det innebär också ökade skyldigheter i form av ansvar.

Att ordföranden i en ideell organisation tror på satanistanklagelser må vara, men reflekterar hon i detta och annat medlemmarnas övertygelser? Ska de folkvalda riksdagsmännen i så fall verkligen anförtro kvinnor som Ireen von Wachenfeldt de extra 135 miljoner som finns i regeringens budget för kvinnojourer år 2006? Tycker man på regeringskansliet att det är lämpligt att ha rådgivare som hotar journalister och som kan ha uppmuntrat till brott?

Slutligen är det väl också på sin plats att börja göra upp med en grundläggande problematik: att den radikalfeministiska teorin som svensk jämställdhetspolicy baseras på inte stämmer. Att män slår och våldtar kvinnor eller köper sexuella tjänster beror inte på "könsmaktsordningen". Verkligheten är betydligt mer komplex än så, vilket borde reflekteras i analys och åtgärder.

(Aftonbladet)