Queersverige

Vi var några som för snart tio år sedan funderade hur ordet "queer" bäst skulle översättas till svenska. Pervo, som i perversion, tyckte vi lät bra. Det reflekterade kärnan i den aktiviströrelse som växt fram i USA och Storbritannien när de mest "udda" inom homorörelsen protesterade mot den anpassningspolitik som förts för att nå samhällets acceptans.
Samtidigt hade feministiska akademiker analyserat sexualitetens hierarkiska värderingssystem och ifrågasatt den obligatoriska heterosexualiteten, medan franska postmodernister dekonstruerade identitet och makt. Allt detta lade grunden till "Queer theory", ett perspektiv som väckte stort intresse i den akademiska världen.

I boken Queersverige presenteras den forskning som gjorts i Sverige det senaste decenniet. Här slår Tiina Rosenberg ett slag för schlagersentimentalitet och Fanny Ambjörnsson visar hur lesbiska Johanna uppfattas som "naturlig" av sina klasskompisar först när hon ikläder sig gängse feminin uniform.

Institutioner som RFSU och 70-talets kvinno- och mansläger problematiseras, liksom konsekvenserna av jämställdhetspolitik och jämställdhetspedagogik. Pia Laskar går igenom sexualhandböcker från förrförra seklet och lägger till ett välbehövligt etnicitets- och klassperspektiv, och Mark Graham passar under sin insiktsfulla läsning av skvallerpressen på att ge Judith Butler en känga.

I ett av bokens mest berörande och språkligt välkomnande kapitel förklarar Ingeborg Svensson varför föräldrar till bögar som dött av aids tillåts ta över begravningsritualer och partner och homosexuella vänner faller till föga.

Förutom en och annan höjdpunkt läser jag boken som ett talande exempel över hur märkvärdigt "avperverterad" svensk queer varit hitintills. Kanske inte själva gräsrotsrörelsen, men den queer som så varmt välkomnats av såväl medier som regering.

För det är faktiskt bara två av bokens femton kapitel som direkt berör sex som tangerar det otillåtna. Don Kulick som skriver om patologiseringen av sexköpare och Lissa Nordin som tankeväckande visar svårigheterna för ogifta, medelålders och äldre män i Västerbottens inland att leva upp till heterosexuella ideal. Men här finns inget om småstäders och förorters vilda swingersklubbar, s/m-flator eller bögar som raggar i parker. Inget om sex för pengar, sex på bild eller annat tema som kännetecknar genren.

När boken presenterades under Prideveckan menade jag att det är precis därför queer blivit så framgångsrikt. Queer i Sverige är inte pervo utan småputtrigt snällt. Här finns inte mycket hotfullt kvar. Ja, heteronormen utmanas gång efter annan, men det har rfsl gjort länge.

Jag ställde också en fråga till två av queersveriges mest betydelsefulla kvinnor, som jag uppfattar vara nästintill motpoler. Tiina Rosenberg refererar till sig själv som Folkhemsqueer och IKEAqueer (vilket väl borde vara en terminologisk motsättning) och har framgångsrikt framställt queer som något trevligt, snällt, ja, nästan präktigt. Kulturantropologen Ulrika Dahl uppvisar inte bara i sina texter, utan även i sin personliga performativitet, en uppkäftig, otillåten feminitet och sexualitet. Hon räds inte att utmana jämställdhetstruismer och undervisar på universitet med korta kjolar, nätstrumpor och boa. Allt i kontrast till Rosenbergs mer städade budskap och kostymer. Inte så att det ena är bättre än det andra (eller att yta nödvändigtvis speglar innehåll), men hur såg de på spänningen?

Det fanns inte tid att svara på frågan. Men Don Kulick menade att detta var just vad framtida queerforskning förhoppningsvis kan handla om. Underbart. För som Kulick skriver i inledningen borde framgången göra oss misstänksamma. Och om queerteori ska vara värd sitt namn måste den våga vara obekväm, hjälpa oss tänka det som ännu inte tänkts.

Till önskelistan lägger jag att de nya queera fynden presenteras med större kreativa upptåg och mindre språklig fyrkantighet. Queersveriges allt för akademiska språk leder till 450 sidor text och gör innehållet svårtillgängligt.

Queersverige av Don Kulick (red).
Natur och Kultur 2005

(LO tidningen)