Att göra det osexiga sexigt

Om Bang nr 1 2006. Tema generationskonflikter.

Gammal är äldst. Det är inte förrän Gunilla Thorgren, född på 40-talet, kommer till tals som det bränner till. Förut brukade kvinnorörelsen, borgerlig som socialistisk, alltid solidarisera sig med kvinnor som har det sämst, skriver hon. Då var det brist på kvinnliga förebilder, kunskap och konst, men idag, när alla kallar sig feminister, medier är fyllda av feministiska skribenter och bokhyllor dignar av forskning, finns varken kvinnosolidaritet eller tydlig feministisk agenda. Istället finns individualistiska mediefeminister med personlig agenda och fackliga, socialdemokratiska feminister som ologiskt försöker skapa en bättre arbetsmarknad genom att ändra en socialförsäkring (föräldraförsäkringen).

Visst, kvinnors villkor är bättre idag, men orättvisorna mellan kvinnorna har ökat. Det är medelklassen, där feminismen är starkast, som är välmående.

Thorgren tar upp unga LO kvinnors anställningsvillkor, medianinkomsten för de nästan 200 000 ensamstående mammorna (100 000 per år inklusive bidrag) och påpekar att hälften av den kvinnliga arbetskraften finns inom offentlig sektor – där majoriteten av marknadens lägsta löner finns. Gruppen lämnas helt i sticket av dagens feminister.

Så vilken väg skall feminismen ta? Solidaritet med hela kvinnokollektivet och kvinnliga värden, eller fortsätta med politik som gynnar de redan gynnade?

Problemet med Thorgrens appell är att den är just arbetarklassig, och osexig och jobbig. Här krävs ideologisk övertygelse och intellektuellt engagemang. Det ligger inte i tiden. Inte skulle till exempel Fittstim, boken som var med att skapa den nya generationens feminister, sålt så bra om den inte handlade just om utseende och sex.

Sanna Berg, född på 70-talet, illustrerar också det kontraproduktiva i medelklassprojektet. Hon erkänner sin generations tacksamhet, men istället för att bli starkare blev de nojjiga över att inte bete sig eller se feministiskt rätt ut. Systerskapet är en fet jävla dröm, skriver Felicia, en ung kvinna med arbetarklassbakgrund, som gick sin väg och vägrar kalla sig feminist.

Historikern Paula de los Reyes, som skall representera 50-talisterna, ifrågasätter relevansen i att sortera feminister i generationer och undrar varför tid är en självklar faktor när konflikt skall åskådliggöras. Ålder hade t ex inget att göra med vilka som kämpade mot Pinochet, eller vilka som försvann spårlöst.

I numret finns en strippa som skriver. Hon är inte offer. För henne är striptease en utklädningslek där hon har makt, men framförallt ett sätt att få ekonomisk frihet. Hon har ingen färdig utbildning, får inga jobb –blir inte ens kallad till intervju. Nu kan hon betala sina skulder, skapa ett bättre liv för sig och sin son. Men stöd av feminister förväntar hon sig inte. Rättigheter får hon ta sig själv.

Kanske vore en generationsuppgift för vita medelklassfeminister med mediemakt att göra det osexiga sexigt. Att fundera över hur man skall få ihop en kamp som fördömer betald hemmastädning – men inte engagerar sig för skolstäderskornas kassa löne- och arbetsvillkor (de som plockar upp efter deras egna oförskämda ungar). Och hur de ”dåliga” flickorna, arbetarklass eller inte, också skall få åtnjuta kvinno- och fackföreningsrörelsens solidaritet.

(LO tidningen)