Kvinnans rätt att sälja sin kropp

Den franske filosofen Michel Foucault skrev poetiskt i sina banbrytande verk om sexualitetens historia om »ett litet folk« som föddes för tvåhundra år sedan, framtvingat ur den nya borgerliga ordningen. Detta folk var en slags »perversas oräkneliga familj som bor grannar med förbrytarna och befryndar sig med dårarna«.
Här fanns de sexuellt vakna barnen, de brådmogna flickorna och de vanartiga skolpojkarna, fetischisterna och de fula gubbarna.
Dessa hamnade på uppfostringsanstalter, mentalsjukhus och fängelser, eller sökte själva hjälp hos präster och läkare för den skam de lärt sig känna. Och om sodomiten, han som hade sex med andra män, tidigare varit en engångsförbrytare, blev han nu en art med en särskild personlighet och bakgrund. Han blev »den homosexuelle« som kunde – och måste – botas. 
I dag kan det vara frestande att le åt den tidens föreställningar eller förfasas över dess subtila maktmekanismer och straff. Men det går också att rikta blicken inåt, till den egna samtiden, och förundras över hur lätt ett »litet folk« kan bytas mot ett annat.
Det var många år sedan jag tog offentlig ställning för att kvinnor i prostitutionen skulle ha samma rätt att existera som andra kvinnor. Även de skulle ha rätt att bli lyssnade på, trodda och respekterade – och vara del av sociala försäkringssystem om de så önskade. Oavsett vad man själv tyckte om sex som byttes mot pengar.
När dessa kvinnors trovärdighet och val mötte skepsis med hänvisning till förledelse och svåra barndomar undrade jag om inte det var att omyndigförklara och patologisera dem – precis som man gjort med »den homosexuelle«.
Trots motstånd var det lätt att fortsätta. Här fanns en tydlig feministisk linje. Varför skulle just dessa kvinnor undantas principen att själva få bestämma över sina kroppar och sin
sexualitet? Och att stå upp för den »fallna« kvinnan, och ifrågasätta hor-stigmat som påverkar alla som går utanför kvinnlighets snäva ramar, har feminister gjort länge och i många andra länder.
                                 
Svårare blir det att ta ställning för männen som köper sex. Inte så att jag känner behov av ett ge dem en röst. Men efter att ha ägnat snart tio år åt svensk porr- och prostitutionsdebatt kan jag inte blunda för att även de tillhör ett föraktat folk som utsätts för särbehandling och straff som inte etiskt kan rättfärdigas. I alla fall inte så länge de ingår sexual-ekonomiska avtal med andra vuxna, samtyckande individer.
Att stigmatiseringen inte i första hand berättigas av psykologisk retorik eller religiösa doktriner utan av feministiska jämställdhetstal, gör inte orättvisan mindre orättvis. Bara svårare att upptäcka.
Trots ordets negativa klang önskar jag mig en bättre och tydligare sexualmoral. Men en som inte faller för frestelsen att göra det
normala till normen eller det annorlunda till en perversitet.

(ST Press)