Valet en seger för feminismen

Det har hetat att jämställdhetsfrågorna kom i skymundan i valet. Att fi:s alltför få röster berodde på att de inte fick det mediala utrymme de var berättigade till. Att granskningen av Borelius/Stegö Chilò var orättvist.
Visst tenderar kvinnor att dömas hårdare än män för moraliska förseelser, de symboliserar ju den goda, moraliska människan. När ett samhälle står inför en genomgripande förändring, när ett beprövat ledarskap byts mot ett obeprövat, kan samhällsångest så kanaliseras på kvinnor som inte anses hålla måttet. Men i det här fallet har också klasskonflikter roll och även manliga ministrar utgjort projiceringsyta.
Valet och dess efterspel skulle istället kunna ses som en seger för feminismen. När det kommer till de avgående ministrarna går det här till exempel att dra viktiga feministiska lärdomar.

Kvinnor har ett handikapp vad gäller maktpositioner. De har inte haft dessa länge och det saknas förebilder och praktiskt och kulturellt nedärvd erfarenhet. Det är därför bra att kvinnor lär sig (om än på ett smärtsamt sätt) vilka politiska och mediedramaturgiska spelregler som gäller; att inte undanhålla information som kan vara potentiellt skadlig för regeringen; att finna en hitta en balans mellan ärlighet, integritet och smidighet; och framförallt - att bortförklaringar och att lägga skuld på andra ogillas. Det signalerar att man uppfattar sig som ett offer och ett offer vill ingen ha till ledare.

Ett problem som svensk feminism dragits med är just fokusering på kvinnor som offer, vilket lett till att kvinnors framgångar inte uppmärksammas i den grad de borde, som nu.

Att jämställdhet inte var en "fråga" som drevs, kan bero på en kombination av trötthet och strategi - det blev för tjatigt och negativt laddat efter den senaste tidens feministiska konstigheter. Kanske har också jämställdhetstänkandet inlemmats så pass att kvinnor inte längre känner ett behov av att göra det till en huvudfråga eller identifiera sig som feminist. Istället agerar man som en, vilket inte är lika märkbart.

Jämför de 0,7% röster som fi fick med de hela 11% kvinnliga röster som "Maud" fick. För många röstade just på "Maud", inte centerpartiet, utan en kvinna de kunde tro på och vars styrka de såg. Kanske var det för en del också ett taktiskt val. Man bedömde att alliansen skulle vinna och ville stärka hennes position.

Vi har också blivit med feministisk finansminister, den första i sitt slag. Redan i våras gick Anders Borg ut som feminist och presenterade en gedigen ekonomisk jämställdhetsplan. Han fick rejält med inomliberal kritik, men det hindrade inte honom att upprepade gånger ta fram kvinnors situation när han presenterade statsbudgeten. Fredrik Reinfeldt, som måste sägas personifiera den moderne, jämställde mannen, stöttar denna politik. Det verkar alltså ha gått så långt att representationspolitik kan överges, kvinnor behöver inte driva kvinnofrågor.

Den politik som alliansen företräder är kanske inte den alla feminister önskar sig. Frågor om skattelättnader för hushållsnära tjänster, privatisering av offentlig sektor och "individualiserad" föräldraförsäkring finns olika synpunkter på. Här behöver inte ens gemensam ideologisk övertygelse eller social klass utmynna i liknande ställningstagande. En del liberala feminister vill se ökad statlig styrning över föräldrarnas uttag medan kvinnor inom vården helst vill starta eget. Och detta, om något, visar att det inte finns en feministisk politik utan flera - vilket gör ett "feministiskt" parti svårt att driva och få folk att rösta på.

Feminismens avtryck i valet ska i vilket fall inte förringas. Dessutom var det en kvinna som tog det första steget till alliansens samarbete, ett formidabelt exempel på kvinnomakt.

(SvD)